ebbanorrby.blogg.se

Jag täkte börja blogga igen, eftersom många har bett mig börja . så ni får gärna komma med förslag om vad ni vill att jag skriver om. Annas hade jag bara tänkt blogga om min vardag vad som händer i mitt liv. MItt ¨liv är väldigt upp och ner just nu eftrsom jag har fått ångest och depprrsion vilket har ändrat mitt liv väldrigt mycket. Det är svårt att beskriva en deppresion om man inte haft det, jag har vänner som haft det innan mig och jag kan säga att ja långt ifrån förstod hur det kännes innan jag var där sjvälv. Men tänkte förklara.

 

VI alla har vart ledsna och sårade haft svåra tider, men jag kan säga att det här är hundra gånger värre. Jag tar 3 tabletter på kvälln och minst 2 under dan för att slippa så kallade panikattaker. Av tabletterna får jag hemska mardrömmar varje kväll och känner mig som en zombie, När jag får en patikattak så börjar det med ilska mitt huvud går i hundra och jag måste få ut ilskan, jag kastar saker blir ful i munnen och slår i vägger. Mitt hjärta börjar slå tre gånger snabbare jag får svårt att andas. Börjar skaka som om jag vore tant Gunner på 85 bast som försöker hälla upp kaffe. Det går inte att beskriva paniken jag får med ord, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det kan kännas som jag bokstvligen ska DÖ. Och när ilskan går ur mig kommer ångesten, Jag känner mig så ful och smutsig, kan sluta  med att jag sätter mig med kläderna i durshen och gråter i timmmar, Om det inte var nog me det så har mitt intesse frsvunnit helt spelar ingen roll vad jag gör längre alt är lika tråkigt och hopplöst. saker jag älskade innan detta hände är helt enkelt inte kul längre. Min vardag är helt annorlunda. Jag knappt av att gå utanför mitt hus för att min rädsla att få panikattcak är i mitt huvud hela tiden. Jag vill inte skämma ut mig, låta folk se hur jag mår, Minsta lilla hinder gör en hel dag förstörd. Om ja inte hittar tröjan jag skulle ha på mig eller vad det nu kan vara, rasar jag ner i min ångest och stänger in mig på mitt rum. Jag är inte mig själv längre och kan inte komma ihåg när jag senast vart glad, det finns loxom inte i min vardag. Jag har blivit hämtad ca fyra gånger av polise. Eftersom folk omkring mig blir rädda, va kanske en vecka sen jag sa till min egen mamma att jag ville ta mitt liv. Sen för ett par dagar sen svalde jag en stor mägnd med tappeltter ville få slut på den här onda cirken som aldrig tar slut, Jag ser INGET posetivt med mitt liv och valde derför att ta slut på det. Men som ni förstår misslyckades jag. Fick åka in till SÖS och sedan vart jag inlagt på psyket i 2 nätter. Efter det är min tillit för polis och läkare borta. jag satt själv i amubulanden grät hela vägen från nynäshamn till sjukhuset, ingen frågade hur jag mår. Sen när jag framme på sjukhuset lät dom mig sitta och gråta i två timmar innan min mamma kom. Känslan när man nyss förskt att ta sitt liv och INGEN kommer till sjukhuset INGEN frågar hur man mår är hemst. Fick sitta och vänta på min mamma i TVÅ timmar. Och om det inte räckte så kom dom sedan med två tabletter (mot panik)  men vet ni vad det va för några? jo teralen. och det va dom tabletterna jag förskt ta mitt liv med. Vad är det för hjärndöda männsikor? Som sagt mitt liv g¨r just nu ut på att kalra dagen. Jag lever inte för mig själv utan för min famlij dom är det ända som står i vägen för min död. varje kväll när jag ska sova önskar jag att jag slipper vakna, blundar och öskar att allt bara ska försvinna. Folk säger till mig att inte at mitt liv att jag har mycket att leva för. Men det dom inte förstår är att ja redan är död, bara för att jag andas betyder det inte att jag lever.